.

.

Reviews

.

.

Said about Ung og Freidigs “Min Gylne Time”

.

Med det vakre albumet «Min Gylne Time» viser også duoen Ung og Freidig at jazz på norsk er sant. (…)

Første bod er å syngje med den stemme du har, og at det er gode omsetjingar/tekstar. Arrangert av Backer/Selvaag saman eller kvar for seg, får den eine etter den andre av kjende låtar eit nytt liv, med Maren Selvaag i nydeleg tonefølgje på piano. Frå «Men nydelig» (But Beautiful) til «Min Gylne Time» («My shining Hour», med Heidi Skjerve som gjest på «En klissvåt dag» («A Foggy Day») og «En annen gang» («Some Other Time»). Eit vår-album av jazz på norsk.”

– Roald Helgeim, Dagsavisen

.

…………….

.

Det er et sympatisk og etterlengtet prosjekt, norskspråklig jazz er etter hvert sjeldnere enn snø på julaften. (…)

Låten blir et av flere høydepunkt der den makter å frigjøre seg fra det lettere forstenede swinguttrykket som preger så mange standardlåtutgivelser i dag. (…) 

På sitt beste er platen direkte medrivende i sin roting i den store amerikanske skattekisten.”

– Svein Magnus Furu, Morgenbladet

.

……………………

.

Det blir på mange måter en real nostalgitripp, hvor barndommens musikk kommer smygende.

Vi får tittelsporet «Ung og Freidig» («Young and Foolish»), med strålende saksofonspill av Klaus Ellerhusen Holm, og fint komp av Selvaag, Adrian Myhr (bass) og Per Oddvar Johansen (trommer).

«Inn i mitt liv» («I’ve Got You Under My Skin») åpner med Ellerhusen Holm på klarinett og Johansen på trommer i en nydelig intro, før Backers stemme, som virkelig viser hans store register.”

– Jan Granlie, Salt Peanuts

.

.

.

Said about Andreas Backer & Raymond Strid’s “Voice & Percussion”

.

 

“Til tross for at Andreas Backer, født og oppvokst i Oslo, men med et lengre opphold i Sverige bak seg, bare har kommet til begynnelsen av 30-åra, så har han likevel rukket å markere seg kraftig – på et sjeldent vis.

Backer begynte sin løpebane som trompeter, men i begynnelsen av 20-åra bestemte han seg for å skifte til stemma som sitt hovedinstrument.

Jeg har utelukkende truffet på Backer som stemmeskulptør. I en rekke konstellasjoner – helt fra solo – har han utforska en rekke tenkelige og utenkelige steder stemma kan gå. Nå har han truffet en ny lekekamerat og da blir det automatisk nye stoppesteder både for stemma og musikken.

Et par septemberdager i 2014 gikk Backer og den ustoppelige – i de åpnere luftlag – svenske perkusjonisten Raymond Strid i studio i Heby i Sverige. Jeg er relativt overbevist om at rammene var vide og mulighetene uendelige. Slik jeg opplever musikken var ingenting planlagt – her er det absolutt ikke snakk om låter, melodikk eller rytmikk i tradisjonell forstand.

Vi har med to unike musikanter å gjøre som lytter ustanselig til og på hverandre og benytter sine instrumenter på de utroligste vis til å skape lydlandskap ingen av oss har vært i nærheten av tidligere.

Det trengs vel ingen ytterligere bekreftelse på at dette er spesiell, unik og annerledes musikk. Jeg synes det er veldig stas at slike herrer som Backer og Strid finnes – og at de tør å kaste seg ut på 70000 favners djup.”

.

– Tor Hammerø/Tor de Jazz

.

……………………….

.

.

En röst, lite olika objekt och slagverkinstrument. Det är allt och kan kanske tyckas vara begränsande lite som grund för musikskapende. Men både Backer och Strid öppnar sin musikaliska på vid gavel och då kan det verkligen bli vad som helst. På så vis är detta album för det fruktbara i fritt improviserande som utgångspunkt.

Backer kvider, ropar, viskar. Gutturala strupljud hörs ibland och faktisk partier där han nästan sjunger. Mest ordlöst, men någon textrad hörs utan att det går att tolka vad det är. Ett påhittat språk?

Strid använder en del traditionella trummor och cymbaler, men också något som låter som en eltandborste. Det skrapar, surrar och plingar. Ofta i ett längre flöde av ljud som liksom bara rullar på.

Samtidigt är musiken gles och spröd med tysstnad som en tredje medspelare. Kontakten mellan Backer och Strid är total och ett fint exempel på musikalisk kommunikation när det fungerar som bäst. Musik som kräver fokusering och konsentration och en förmåga att se vid sidan av hur musik borde låta. Då kan man hitta både en emotionell laddning och partier som är mer skämtsamma.

Värt en omväg!

.

– Jan Strand, OrkesterJournalen

.

…………………

.

 

.Norsk-svenske Andreas Backer är en röstkonstnär som pressar, sliter, skapar långa ”meningar” av olika ljud; ibland låter det som Linus på Linjen. Det nyper till, rosslar och rasslar, kläms och töjs. Med detta vill jag säga hur virtuos Backer är. Plötsligt vidgar han rösten och närmar sig något slags abstrakt kulning med inbyggda ekon.

Albumet är en närstudie av denna märkliga röst. Det ger också anledning att fundera över röstimprovisationens anatomi. Det är som om Backer redan lät som en klassiker; virtuost tuggande och töjande som vi ju har hört av och till de senaste 40 åren. Sedan må han vara vig, snabb och stå för fantastiska kast och förtätningar. Klassiskt är det. Gammalt avantgarde blir som nytt.

Men. Då har vi inte räknat in Raymond Strids slagverk. Det är så här jag älskar att lyssna på honom. Slagverket bjuder honom ett öppet fält att botanisera på. Ibland bumlar han till med några slag på pukan, men oftast vandrar märkliga ljud över skinnen. Här hopar sig en massa underliga grejer som minsann är lika vokala som någonsin Backer.

Det fina med Strid är ju hur han liksom slingrar sig runt rytmer och följder för att undvika dem, han kommer nära ibland, jag anar en möjlig rytm, men han stryper den omedelbart eller förvandlar den till en hop småskrammel.

Backers röst har sin särskilda klang som är sig själv. Strid njuter av att blanda in den som om det handlade om något slags objekt han gick lös på. Cymbalerna slingrar sig som gasbinda runt rösten ibland, Strid drar åt, släpper plötsligt alltsammans för en litet avog virvel. Och med ens blir rösten ett stormens lugna centrum för andning och återhämtning, medan trummorna verkar vara ute och gå för sig själva i styv kuling.

Albumet är en särstudie av en av de mest utpräglade ljudskaparna i den fria impron. Strid verkar inte veta slutet på sitt klanglandskap. Ett och annat känns igen, men han verkar lika förtjust förvånad varje gång han själv återupptäcker det. Därför är det här ett album bortom konventioner fyllt av upptäckter och ett trumset som hela tiden förtjust utropar hoppsan, javisstja och ystert omfamnar den där elastiska, virtuosa rösten. Det fina med Strid är att han är så virtuos på att inte vara virtuos. Friskare och fräschare impro är svårt att hitta. Det känns som om de två tyckte de uppfunnit improvisationens konst utan att förvänta sig några disciplar.”

.

– Thomas Millroth, Soundofmusic.nu

.

……………………

.

 

“Den norske vokalisten Andreas Backer og den svenske trommeslageren og perkusjonisten Raymond Strid har møtt hverandre i en rekke forskjellige musikalske konstellasjoner de senere årene. Backer kommer fra Oslo, og er et produkt ut av Foss videregående skole i Oslo og Toneheim folkehøgskole utenfor Hamar. Da han var 22 år, bestemte han seg for å forlate sitt opprinnelige instrument, trompet, til fordel for vokalen. Deretter ble det Universitetet i Stavanger og Musikakademiet i Stockholm, hvor han har brukt tiden på å utforske stemmens muligheter, og hvor han etter hvert har utviklet sin helt egne måte å bruke stemmen på i improvisert musikk.

Raymond Strid er en av Sveriges mest anerkjente frijazz-trommeslagere og perkusjonister. Han har spilt inn plater med Mats Gustafsson og Sten Sandell i trioen Gush, Marilyn Crispell, på trio med Pat Thomas og Clayton Thomas, det svenske bandet Kege Snö med Niklas Barnö, Joel Grip og Roland Keijser og med Tripass Trio med Joe McPhee, Martin Küchen og Per Zanussi,Barry Guy New Orchestra, Fire Orchestra, Fred Lonberg-Holm, Fredrik Ljungkvist Yun Kan 10, Ken Vandermark og The Electrics, for å nevne noen få.

På konsertscenen har vi sett han sammen med nesten det som kan krype og gå av frijazzmusikere de senere årene, og kommer du til et konsertsted for å høre frittgående musikk, så skal du ikke bli overrasket om du ser Strid sitte utenfor før konserten med sin pipe.

Nå har de to vært på besøk i studioet i Heby, en forstad til Uppsala i Sverige, for å sjekke ut om de kunne lage noe kreativt sammen.

Her får vi 11 strekk, hvor alt er fritt improvisert fram der og da. Vi gripes umiddelbart av denne musikken. Eller den kunsten de to fremfører, for jeg er overbevist om at det er mange der ute som vil nekte å kalle dette musikk.

Men musikk er det, skapt av to svært originale stemmer. De samtaler, diskuterer og, tidvis, krangler. Men kommunikasjonen er nær og varm og de to utforsker hverandres instrumentale muligheter på en nesten skremmende måte.

Backers stemme er et kapittel for seg selv. Fra å låte, nesten som Tom Waits i søvne i ene øyeblikket, til å låte som et lite pludrende barn i neste, og en operasanger etter det. Å hele veien har han full kontroll på hvor stemmen tar han. Og bak det hele og ved siden av og over, finner vi Strid og alle hans «kjøkkenredskaper».

Dette er uten tvil musikk man skal sette seg ned for å høre på. Og det skal være stille i huset. Man skal sette seg i sin beste stol, lukke øynene og la de to ta seg med ut på en av de merkeligste reisene man har vært med på i edru tilstand.

«Voice & Percussion» er blitt en svært original og interessant innspilling, som jeg oppfordrer alle venner av god musikk å teste ut. Ikke en gang, men flere, gjerne i et mørkt rom, med lydstyrken skrudd opp og med et godt glass rødt i armlengdes avstand.”

.

– Jan Granlie, Salt Peanuts.eu

.

……………………

.

.

“Norwegian vocal artist Andreas Backer and Swedish master drummer Raymond Strid began playing together in 2009, as a duo and in other ad-hoc constellations, but recorded their debut album only in 2014. Strid is one of the leading Nordic free improvisers and has worked with Barry Guy, Ken Vandermark, Marilyn Crispell, and Mats Gustafsson. Backer released before an album with the Swedish-Norwegian quartet Hot Four, Eye of the Moose, and a solo album,Voice Improvisations (both on Creative Sources, 2014 and 2015).
 .
Backer and Strid have developed a unique and highly personal language that fit their concise free improvisations. Both know how to sketch intriguing stories, full of detail and playful invention that stress their constant need to explore sounds, dynamics and textures. Their interplay is intuitive and flows organically. Backer sings-speaks in wordless, invented languages – as “Text is Overrated”, the title of one the pieces, totally possessed in his intriguing stories, even the most abstract ones as “A-E-Å-O”. Strid ornaments the stories with clever percussive sounds, emphasizing the dramatic elements and colors Backer’s voice with an impressive, rich spectrum of sounds. Most of the time both agree on the course of the stories, but even when they argue, as on “Bang Bang!”, they manage to charge it with a coherent dramatic narrative.”
.
.
Eyal Hareuveni. Freejazzblog.org

.

……………………..

.

.

“Cd:en består av elva korta improviserade konversationer, elva korta ljudscenarier från två kreativa källor. Olika i styrka tempo, flyt och ljushet. Ofta med intensitet och driv från Andreas Backers röst. Ett kvickt tungomålstalande på intim samtalsvolym.

Raymond Strids sparsmakade tillslag på slagverk och trummor växlar hela tiden i färg och kvalitet och är exakta på ett avspänt lättsamt sätt. Han kommer aldrig på efterkälken och klangvarianterna är ett nöje att lyssna till. Andreas Backer sticker inte ut, ljudar ofta långa melodiska sentenser, lockar och pockar med tydlig diktion och använder mestadels ett ganska smalt register. Raymond Strid tittar sig omkring och lyssnar och svarar och sjunger vidare, ibland med en kort dämpad metallklasch, ibland med en långdongande filtklubbevirvel. Alla ljud är begripliga och igenkännbara. Med lite pompa avslutar de stunden efter 37 minuter med glimten i ögat.”

.-

– Leif Carlsson, Lira

.

…………………..

.

.

“Bienvenue au club, Andres ! Dès le départ, pointent des sons aigus qui évoquent pour un mieux un Phil Minton. Ray Strid qu’on a connu par le passé avec Mats Gustafsson, Barry Guy, Marylin Crispell, Joëlle Léandre est le complément parfait pour cette belle exploration vocale. Percussions légères, aérées, timbres variés, pas trop d’effets, juste ce qu’il faut au bon moment. On peut suivre ainsi le vocaliste dans ces ruminations glottales, poétiques. La voix est transformée, un peu timide, secrète, fragile dans une dizaine de pièces courtes, concises et bien balancées. La mise en commun des sons coule de source et tout est laissé à la sensibilité et à l’invention tout au long de ces miniatures. Les voyelles A E Å O sont intériorisées au plus près de la glotte (6) et le jodl à toute voix se déchaîne tous azimuts (7 Bang Bang). Chaque pièce raconte sa belle histoire. La percussion frottée, secouée, sélective – peaux, bois, métal -, vibrante, amortie, grattée s’intègre au processus. Lorsqu’un improvisateur instrumentiste dialogue avec un chanteur tel que Backer, Minton, Jaap Blonk ou moi-même, il est tenu d’adapter sa dynamique à celle du vocaliste. Et Andres Backer est un chantre de l’intime, du menu, de l’infra-voix. Le chant aigu dans sa gorge se décompose avec une qualité unique dans des occurrences voisines à celle de Minton, mais il n’y a aucun phénomène de « copiage », car on entend clairement qu’il s’agit de son registre éminemment personnel, inimitable.

Une belle découverte, cet Andres Backer, car les vocalistes masculins sont une espèce rares en terres improvisées (radicales) – on sait que les chanteuses font florès et sont devenues innombrables – comme si l’acte de rechercher les sons dans la voix humaine en révélait trop la fragilité et pouvait mettre en cause l’ordre des choses de la virilité. Les techniques alternatives creusent la voix de fausset, les harmoniques, les registres impossibles, l’invention phonétique à la limite de l’absurde. Il y a un côté un peu farce lorsqu’un chanteur improvise de cette façon et cela pourrait être pris pour un effet humoristique agaçant (pour certains), voire hystérique. Cela a l’air léger, enfantin, gratuit, trop drôle pour être pris au sérieux. Il a fallu bien des années et peut-être l’exemple magistral de Demetrio Stratos pour que Phil Minton affronte le public avec ses inventions vocales (1979). Sans doute un paradoxe, même si la voix humaine fascine. Bref, Andres Backer et Ray Strid font un beau travail et développent des idées intéressantes contre les réflexes conditionnés. On ne peut que recommander ce disque attachant et ô combien humain.

.

– Jean-Michel van Schouwburg, Orynx

.

………………………

.


“Vid sidan av den holländske röstekvilibristen Jaap Blonk har det inte funnits någon röstartist som nått tillnärmelsevis samma status inom improvisationsmusiken. Fram till dess den i Norge födde röstkonstnären Andreas Backer (född 1981) dök upp, och på ett lika utmanande sätt visade hur en utan begränsning formbar röst kan användas för att forma ljud.

Hemma i Norge har Backer jobbat med bland annat grupperna Andy’s Circus, Malt och Andreas Backer Trio, medan han i Stockholm varit aktiv i projekt som Ester & Andreas, Jeg besverger dig och Björn Berg Borg. Efter ett halvdussin album med olika formationer kommer nu detta album, inspelat i Heby hösten 2014, där Backer slår följe med en likasinnad – den i positiv bemärkelse synnerligen oberäknelige slagverkaren Raymond Strid.

I elva kompositioner som de står bakom tillsammans upptäcker och utforskar de en fascinerande dimension av ljud till lika stor del formad av Backers jämmer och kvidande som av Strids skrammel och knastrande. Det är definitivt en udda, för att inte säga vådlig tonvärld som uppenbarar sig, men också en tjusande sådan med sin obönhörliga oförutsägbarhet. Oavsett Backer låter som en mongolisk strupsångare eller en extrem fäbodshojtare står Strid följsamt bakom honom med sina ickerytmer och sitt skönt oförvägna rassel.”

.

– Peter Bornemar, DigJazz.se

.

.

.

Said about “Voice Improvisations”

.

“The first solo album of Norwegian vocal artist Andreas Backer feature the rich spectrum of his sonic world. Backer genre-challenging improvisations are inspired by the European school of free improvisation, folk music, contemporary music and even story-like pop songs, all stress his impressive command of various vocal techniques. The short improvisations question the very essence of vocal articulation, its manners of conveying feelings, ideas or a narrative and how vocal utterances construct a human language and the aesthetics of a language.

Backer singular vocal techniques are the highlights of such patient, introverted improvisations as «Lys Gul» and «Gutt». But the most engaging ones are the ones where he deconstructs linguistic articulations and suggests new forms of vocal communication as on the playful «Dip Duru Bup». the poetic multi-vocal «På» or when he bursts with the operatic «Stærk Gul» or the disturbing growls on «Howl».

The urgent, dense delivery of «The Story About Hector & Elaine», including the adoption of different personalities, brings to mind Dutch vocal master Jaap Blonk playful performances of dadaistic texts. On «Voicetronics», with sound engineer and electronics player Daniel M. Karlsson, the electronics noises sound as an extension of Backer vocal and vice versa.

Backer improvisations may not deliver definite answers but his unique way of contemplating such complex issues is always arresting.”

– Eyal Hareuveni, salt-peanuts.eu

.

…………………….

.

Andreas Backer tar stemma til steder der den sjelden eller aldri har vært før.

Andreas Backer – med et på mange vis maskulint svar på Sidsel Endresens estetikk.

33 år unge Andreas Backer fra Oslo gjør det på ingen måte enkelt verken for seg sjøl eller for oss. Etter at trompet var hovedinstrumentet frem til han var 22, så har han siden konsentrert seg om å utforske stemmas muligheter og han har ved flere anledninger vist oss at de er mange, ukjente og ikke minst spennende. Med “Voice Improvisations” møter jeg han i alle fall for første gang aleine og her er ingenting “forbudt” – absolutt ingenting.

Backer har studert både i Stavanger, Stockholm og Oslo og han har søkt det åpne og frie rom. Ved hjelp av hva stemma kan gi når det gjelder lyder av alle mulige slag – her finnes ikke tradisjonell skjønnsang for å si det slik, ikke spor av det en gang – og ved hjelp av alle mulige teknikker, dynamikk og ymse uttrykk, forteller Backer oss hvilken original søker han er. De som vil få tanker i retning Sidsel Endresen er absolutt på sporet, men Backer låter sjølsagt totalt annerledes.

Backer er inspirert av europeisk impro, frijazz, folkemusikk, samtidsmusikk og mye annet og setter det sammen til noe som ikke likner noe som har vederfaret våre sinn tidligere. På ett av spora bidrar produsent Daniel M. Karlsson på elektronikk – ellers er Backer ganske så aleine.

Med sin smatting, remjing, purring, hyling, roping, strupesang, visking og hva det nå måtte være, utfordrer Andreas Backer oss på et unik vis. Tøft gjort!”

– Tor Hammerø/Tor de Jazz

.

……………………………..

.

“Andreas Backer har jobbat med Raymond Strid, David Stackenäs, Emil Strandberg, Johannes Bergmark och många fler. För de initierade stiger då en ljudbild fram. Och den stämmer kanske rätt väl. Det här är virtuos röstbehandling, som bygger på mycket mer än stor stämma och expressiva uttryck. Med andra ord i till exempel Phil Mintons och Maggie Nicols efterföljd. Men ändå är han en annan än dem. Kanske ligger han närmare instrumentalister som Axel Dörner eller Mats Gustafsson.

Därför att han stannar upp vid aspekt efter aspekt på rösten. Klämmer åt, drar ut, pressar och släpper ut. Ger akt på stämmans möjligheter.

Resultatet är nio stycken, som vart och ett är laddat med innebörd och klang. De skiljer sig rätt mycket åt och får också extra klang på ett spår med Daniel M. Karlssons elektronik. Naturligtvis är föreningen mellan röst och elektronika suveränt avvägd och blandad. Backers röst passar ju mycket bra till detta med sina tydliga klanger hämtade från elektronikens bildvärld. Stundtals framkallar musiken associationer till bandkompositioner.
Som soloprestation är det imponerande.

Samtidigt vill jag minnas vad några av oss impronördar diskuterade i slutet av 1990-talet, då Axel Dörner höll på att skapa en svindlande dekonstruktion av trumpetens möjligheter. Vi frågade oss vad han skulle göra med all denna fantastiska nya kunskap. Nu är ju inte Backer nyskapande på det viset, men han har tekniken och klangen i sin hand, ibland låter det som om han ville demonstrera detta. Alltså, vad kommer, vilken musik blir detta?

Ett fantastiskt album, men jag är övertygad om att här finns massor av musikaliska möjligheter, som ännu inte använts av honom. Och att han kommer göra ännu mer av sin musikröst och röstmusik.”

– Thomas Millroth, Soundofmusic.nu

.

…………………….

.

“Voici un oiseau rare ! Il ose, car ils sont peu nombreux, il ose improviser de la voix. Phil Minton, Jaap Blonk, Demetrio Stratos, aussi Benat Achiary, le batteur David Moss, et moi-même, Jean-Michel Van Schouwburg. Andreas Backer, a beaucoup travaillé le son de la voix, sa saturation, l’aspiration de l’air en contrôlant le tressaut de l’épiglotte, les sons infimes qui peuplent le gosier si on a le courage d’aller les chercher. Voici un langage, un glossaire vivant, des phonèmes inouïs qui complètent le lexique de Phil Minton ou celui de Demetrio Stratos. Rien que Gutt et ses voyelles prononcées dans la gorge vaut son poids d’air frais dans une anthologie. Il y a aussi un multipiste polyphonique à voix douce qui a une veine expérimentale. Le point de vue d’Andreas Backer est de créer une variation d’une approche bien définie dans le même morceau comme s’il peignait un tableau. Neuf occurrences vocales, certaines vraiment remarquables comme cette histoire racontée dont l’expression se métamorphose de growls en glossolalie en jodels avec une belle articulation (the Story about Hector & Elaine). L’aigu de la gorge de Voicetronics agrémenté d’électronique diverses, contient des passages où la voix naturelle semble avoir été moulinée par un sound processing.  Moi , je vote pour ! Ça nous change des saxophones , des guitares ou de l’électronique… 

Excellent et impressionnant. Et à suivre !!

.

– Jean-Michel van Schouwburg, Orynx

.

.

.

Said about “Voice Improvisations” release concert:

.

“Hans helakustiske vokalpresentasjon er fascinerende og imponerende. Vi får to bidrag fra ham, med svært forskjellig karakter.

Musikkformen er introvert og krever en tilstedeværelse også hos lytteren som er vanskelig å oppnå i et røft miljø som på Mir. Gjennom bruk av både vokal generering og mekanisk manipulering av munnhulens forskjellige deler, evner han allikevel å opprettholde interessen gjennom hele sitt sett. Gjennom improvisert lydgenerering skaper han mønstre og linjer som blir fascinerende i sin tilsynelatende enkelhet. Hjernens ubendige trang til å søke opp mønstre og kjente linjer assosierer til språklige lydelementer, dialogiske samtaler og til tider også til mer klassiske doo-wop-liknende vokale framstillinger.”

– Johan Hauknes, salt-peanuts.eu

.

…………………………

.

.

Said about Hot Four’s “Eye of the Moose”:

.

“Together the four dive, head on, into a thick, intense exploration of various dynamics, textures and timbres. The notion of playing music receives a new meaning with these highly resourceful musicians. They enjoy the innocent and often eccentric, unattached to any musical conventions. A game-like process of playing— finding and inventing sounds, shaping and mutating these sounds, collides these sounds without any preconceived ideas what might happen next, but react immediately to these sonic occurrences. Songs are performed with a rare collaborative and emphatic manner.
.
There is a delicate balance between all four players on the first, title-piece, that embraces a gentle flow of wordless, stream-of-consciousness vocals by Backer. This interplay changes course to one that is more dense on “Antler of the Moose,” where they establish a nervous, rhythmic world of sound. Nothing is conventional, not human vocals or those produced using extended techniques on drum skins, cymbals, or guitar and double bass bodies and strings. Still, it all sounds organic, nuanced and surprisingly coherent. This inventive, collective improvisation rests and adapts a spare, strangely distant and quiet interplay on “Claw of the Moose,” before the quartet finishes the live set with another arresting, noisy outburst.
.
A highly original and inventive quartet.”

.– Eyal Hareuveni, All About Jazz

.

………….

.

“In spite of the bull moose on the cover artwork whose blood-red background and the dissection in four parts of the outline of the hugest member of deer family, it’s neither a leaflet for butchers nor a christmassy idea of gift, even if the debut release by this fourtet is much more interesting than the invasion of records from mainstream musicians that majors normally led in this period by means of marketing necromancers! The initiative got drawn up by talented Norwegian vocal artist Andreas Backer who grouped Stale Liavik Solberg, a brilliant drummer who was his mate at Stavanger music academy, Swedish guitarist David Stackenas – we already met his name and his skills on some collaborative releases with Ernesto and Guilherme Rodrigues – Canadian expat double bass player Joe Williamson together and recorded this amazing live session in Sweden, where they insert contemporary classical music, free-jazz and European improv hooks as well as a remarkable numer of sonic ideas in a blender that flushes amazing dynamics out. The opening title-track “Eye Of The Moose” manages to keep a certain poise as if they were trying to find a first cautious attunement, but things radically changes on the following tracks: “Antler Of The Moose” charges eardrums by means of twisted scratches, more dissonant interactions and swirling cracks and Backer’s vocals brilliantly follows this gradual nervous breakdown and could sometimes surmise a preacher fighting against rising voltage of an electric chair; “Claw Of The Moose” digs into eardrums by the slow asphyxation that got rendered by gargling vocals, eruptive torsions and crumpled guitar strokes and the rattling final track “Tail Of The Moose”, where last and almost breathless vocal runs by Andreas meet the last amazing instrumental rush of popping mute hats, thundering double-bass and tangled mess of guitar tones.”

– Vito Camarretta, Chain D.L.K.

.

………………..

.

“På godt norsk har det ført til åpen og sjansetakende frijazz der fire herrer med store og åpne ører møter hverandre med et utgangspunkt som sier at her kan alt skje. Og det meste skjer også. De fire «låtene», som til sammen varer i rundt 35 minutter, er et bevis på at vi med Hot Four har fått et nytt norsk/svensk kollektiv som kan ta oss med på mange spennende ekskursjoner i tida som kommer. I Andreas Backer har vi fått noe så sjeldent som et mannlig motstykke til Sidsel Endresen – det er et stort kompliment i mi bok.”

– Tor Hammerø, Nettavisen/Side2

.

……………………….

.

“Alla instrument ligger tätt samman när musikerna i fyra improvisationer på tillsammans trettiofem minuter betraktar en … älg. David Stackenäs, gitarrer, Joe Williamson, kontrabas, Ståle Liavik Solberg, trummor och slagverk, och så initiativtagaren Andreas Backer vars röst är ett av de likvärdiga instrumenten.
Att möta en älg i verkliga livet är en mäktig upplevelse. En tung pjäs med smidiga rörelser. Williamson doppar klövarna djupt i myren och rör sig med långsam elegans, bestämd stråke och stadiga tag i strängarna. De övriga är ivrigt klustrade runt honom och puttrar intensivt. Energin är hög, musiken oftast rätt lågmäld och samlad nära basen, och det finns alltid en rörelse framåt. Ett kurrande och knirkande och vrenskande. Metall och trä och naturljud. Avväpnande, inte utan humor och med melodiskt flyt. Europeisk kammarimpro som klivit ut i skogen för en ny frihet.”

.– Leif Carlsson, Lira

.

…………………………………

.

”Kan man synge en elg? Kvartetten Hot Four gjør i hvert fall sitt beste! De fire sporene «eye …», «antler … », «claw …» og «tail of the moose» er en kammermusikalsk studie av elgekroppen fra hode til hale. …/… Denne plata er et godt eksempel på at noen ganger står himmelens planeter slik plassert at musikken også får et liv utenfor konsert-settingen. Det er vekslende teksturer og farger i denne musikken som gjør at den aldri blir kjedelig. Den varierer i uttrykk, på samme måte som de deler av elgens kropp den synger om.

Geviret er hardere i sin tekstur enn øynene, så også musikken. Det blir nesten et industrielt preg over deler av denne musikken før det toner ned og går over i klovene. Klovene beskrives med et innledende landskap som åpent, selve ur-landskapet, før Backers glottaler glir inn som lydene fra en løpende elgeflokk.

De tre første sporene glir over i hverandre, tydeligvis utgjorde de en kontinuerlig helhet i konserten, mens halen er skilt fra resten. Jeg skulle gjerne også fått med meg elgens skinke også! Men nå vet vi «what the moose says»! Vi vil høre mer om elgen, og gjerne flere av hjortedyra med.”

– Johan Hauknes, salt-peanuts.eu

.

…………………….

.

“Hot Four med den norske vokalisten Andreas Backer i spetsen påminner en hel del om Low Dynamic Orchestra, med bland andra pianisten Sten Sandell. Båda grupperna har det gemensamt att de spelar med en mycket dämpad ljudnivå som dynamisk bas för musiken. Backer – i sällskap av David Stackenäs på gitarr, Joe Williamson på kontrabas och Ståle Liavik Solberg på trummor – snarare antyder sång än sjunger. Hans ordlösa stämma beblandar sig med gnidande ljud från stränginstrumenten och vrider sig likt en växt på väg upp ur jorden. Med korta, rytmiskt grupperade läten närmar han sig i stället trummorna. Så sjunker han i registret och tar nästan ord i sin mun, hela tiden mitt i gruppens samlade klangvärld. Ett slags kammarmusikalisk improvisationsmusik.”

.– Johannes Cornell, Dagens Nyheter

.

………………..

.

“I particularly enjoy finding interesting new albums from musicians I previously knew nothing about, and that is the case with Eye of the Moose by a Scandinavian quartet named Hot Four. …/… Hot Four is led by vocalist Andreas Backer (b.1981), and includes guitar, double bass, and drums. Although guitarist David Stackenäs is using some electric pickups (and producing a characteristic gong-like strum), this is the most acoustic album I’m featuring in this series. The voice doesn’t seem to be manipulated electronically, although the string bass glissandi do produce some electronics-like effects. Eye of the Moose (which was mixed & mastered by Norwegian free jazz icon Frode Gjerstad) retains, for the most part, distinctly audible roles for each individual musician throughout, and despite frequent dissonance from the strings, evokes a chamber conception. (It reminds me a bit of Polylemma in this, although Eye of the Moose is not as conversational.) The other three musicians — including Joe Williamson (bass) & Ståle Liavik Solberg (drums), who are both consistently inventive — sometimes project a more ominous tone against which the humanity of the voice contrasts. Backer’s voice is active throughout, not at every moment, but never gone for long. With that prominence, and the usually distinct instrumental sonorities, the musicians tend to remain in their own acoustic spaces — that is, without blurring — although they are also clearly reacting to each other. The level of activity & interaction yields a compelling mix of individual & group conception, making Eye of the Moose consistently appealing. Although the other three musicians fill out the quartet admirably, the star is clearly Backer & his vocal technique: His voice does not dominate the sonority, and might move in & out of textures, but it is active & draws the ear. There is nothing in the way of traditional lyrics (words), or (rock, etc.) screaming: The voice fits the idea of a chamber instrument in this quartet (think clarinet, perhaps, not saxophone), with its stream of soft & strange sounds. Although there’s some precedent with e.g. Jaap Blonk, Backer’s vocalization technique is definitely his own. Combine that imaginative technique with rich improvised quartet interaction, and you’ve got a highly compelling first album from these young musicians.”

.– Todd McComb’s Jazz Thoughts

medieval.org

.

………………………

.

“Joe Williamson träder här in i rollen som Mr Impro. Hans stråkdragna droner är lika fylliga som vibrerande. Men att kalla detta dronemusik leder fel, snarare är det den typ av impro där musikerna bygger en gemensam kropp snarare än att göra allt för att sticka hål på eventuella gemensamma nämnare. Det gör att varken Joe Williamson, gitarristen David Stackenäs eller trumslagaren Ståle Liavik Solberg egentligen sticker ut, även om alla spelar bra. Vad gäller Andreas Backers ordlösa röst är den så anti-sticka-ut att den faktiskt gör det. Genom att forma klangerna långt bak i munnen får de en nästan mumlande eller hummande karaktär, långt ifrån det skrikiga eller gutturala uttryck många röstanvändare landar i. Bra tycker jag.”

– Magnus Nygren, Soundofmusic.nu

 .

…………………………

.

Пора поговорить и о самых современных вокальных художниках. Шведско-норвежский квартет был основан Андреасом Бакером как медиум для свободных камерных импровизированных структур, которые плывут (разумеется, настолько же свободно) между элементами музыки, опирающимися на влияния современного европейского джаза и академического авангарда.

Вместе четверо погружаются в плотное и интенсивное исследование динамики и тембра. Подобно животному, например, Лосю, музыканты путешествуют к уровням сознания, мыслящим процесс общения как что-то среднее между инстинктом и игрой. Они находят и изобретают звуки, сталкивают их без малейшей мысли о том, что может произойти потом, но тут же реагируют на случившееся. Когерентная цепочка выстраивается сама собой, несмотря на кажущуюся бессвязность происходящего.

Заочно альбом уже можно называть дебютом года и возлагать самые большие ожидания на дальнейшие релизы Андреаса.

.– Algernon Zohar

vkmat.ru/voiceasaninstrument

.

………………………..

.

.

Said about Backer/Gutvik/Strandberg, Blow Out! Festival 2014:

.

”Deretter var det et sett med den norske gitaristen Ketil Gutvik, den svenske trompetisten Emil Strandberg og den norske vokalisten Andreas Backer. De serverte ytterst lavmælt og sart kammerjazz av det ytterst frie slaget. Det er ikke ofte man hører triosammensetninger som dette. For det første er mannlig vokal relativt sjeldent i en slik sammenheng (med hederlige unntak av Jaap Blonk og Phil Minton). Å sette en stemme, som jeg har en mistanke om at er klassisk skolert, sammen med de to eksperimentelle musikerne Strandberg og Gutvik er en genistrek. Dette ble en ytterst vakker og interessant affære.”

– Jan Granlie, salt-peanuts.eu

.

………………….

.

.

Said about “Vardag”, Ester & Andreas:

.

“Ester & Andreas consists of Andreas Backer and Ester Årman together with some musicians forming a kind of cooljazz ensemble. The balance between lyrics and music is brilliant and nothing is predicatble. It’s is so to say more than usual. The duets with Ester and Andreas are well balanced and becomes even nicer when Andreas in “Dråpeglass” decides to sing in Norwegian, his mother-tounge rather than in Swedish. Ester almost brings tears to my eyes when she sings about the hole in the pillow waiting for the loved one, when a playful violin illustrates how a reflection of the sun caused by a mirror moves playfully over ceiling and walls I can’t do anything else but to smile. It’s easy to assume that everything will be too sweet but that is the good thing. “Kärring” is both disharmonius and a story about an old bitter female. “Från hjärtat” is about regular customers at a shabby pub. Ester and Andreas presents a string of incredibly mundane stories through cool jazz that causes every word and every note to go straight to the heart. Charming from start to finish.”

– Maria Lagergren, Lira Musikmagasin

.

…………………………………………………….

.

“It’s nice that Swedish artists can write lyrics in English. But sometimes you are reminded how strong and more personal it is when someone dares and manages to write in Swedish. Ester Årman, vocals and the singer and pianist Andreas Backer creates modern jazzmarinated songs and allow a string quartet to make nice additions. The calm and finely tuned songs revolves slowly around poetic lyrics from everyday reality. Here you find an old female’s thoughts as well as meetings at the local restaurant “Västertorps hjärta” planked steak-evening and a man’s grinding thoughts of the unavoidable divorce. A great and moving album with its very own expression”.

– Alexander Agrell, Sydsvenska Dagbladet

.

………………………………………………………..

.

“No-one is the lesser, two distinct personalities gives clarity to the other and everything is growing organically. This is a lyric and musicrelationship we don’t recognize, but one that speaks to us as if it had always been present. Inviting without trying too hard, deeply sympathetic but never spineless. Serious without being demanding. This relationship is now waiting to get your undivided attention. Hard to beat use of time.”

– Joakim Milder

.

…………………………………………..

.

“They have a dashing dialogue throughout ‘Vardag’ – their voices are perfect together…/…The most important thing is that they can tell real stories with their lyrics – and they do…/…The musical chemistry between Ester and Andreas is great…/…‘Vardag’ has become a beautiful and true business card that deserves a huge audience.”

– Tor Hammerø, Nettavisen, Side2

.

………………………………………………

.

“The classic strings offer a pleasant background and is balancing the song well. Foremost when the song is not present one can hear unusual and playful strings and a jazzy saxophone…/…. The Scandinavian origin can be heard clearly, not only because they sing in Norwegian and Swedish, but due too the composition and emphasis on the song, the simplicity and that the strings puts a certain folkloric stamp. Ester & Andreas’ stories, the core of this creation, are very well written and the everyday-life theme is interesting. They have nice voices, they sing clearly, in tune and have a beautiful sound when they sing together.”

– Josephine Stensson, OJ

.

……………………………………………

.

“Ester and Andreas have soft, pleasant voices. There is a everyday quality in the lyrics that reminds of Barbro Hörberg while the musical line is closer to Nannie Porres poetic jazz expression.”

– Lollo Asplund, Östgöta Correspondenten

.

.

Said about “Like the music isn’t there”, Andreas Backer Trio:

.

“NEW, EXCITING VOICE”

“Andreas Backer is a vocalist, pianist, composer and lyricist who has walked up a new path…/…Together with tenor saxophonist Inge W. Breistein and guitarist and effect-maker Kristian Gullåsen, Backer has created a landscape with elements from modern- to experimental jazz to art rock – and much of what lies somewhere in between…/…Backer is in possession of a warm and genuine voice, and he has excelent pronunciation…/…There is space in the music and he also gives the lyrics openings so that it is “easy” to follow him all the way…/…With his debut, Andreas Backer has told us that he will be a tremendously exciting voice to follow in the years to come.”

– Tor Hammerø, Nettavisen, side2

.

…………………………………………………………..

.

“MUSIC CROSSING BORDERS”

“Male jazz-vocalists doesn’t grow on threes in the world today, but here comes Andreas Backer with an album of “art-pop”and modern European jazz with elements of improvisation…/…Original, different and exciting.”

– Roald Helgheim, Dagsavisen

.

.

Said about Andy’s Circus, in concert:

.

At the beginning, when Maren M. Selvaag started to stroke soft piano sounds, I was a bit afraid, that this would turn into another regular smoothy-ballad jazz performance, as we quite often see in  certain late-evening sophisticated cafés all over Tricity. But Andy’s Circus didn’t just exhibit each aspect of their music all at once. The band have much more to offer than the gentle and somehow careful way of musicians’ play as well as the elegant note in Andreas Backer’s vocal (who was also sporting a very smartsuit). The most noticeable thing was a complex, ingenious arrangements, which were leading the musicians separately somewhere into sideways, but as that was an intentional move, together they all sounded well and original in these fine pieces of music. A subtle, slight touch of piano phrases, Inge Breistein’s partly-blown saxophone tones, as well as the guitar and percussion trails were subordinated to the leader’s vocal parts, which has the most uncommon qualities. Andreas Backer’s voice has some of the musical-jazz refinement and sensitivity, and can turn into higher tones with ease. As he also sings a bit „off the music” (which is another aspect of the arranging method I mentioned before) and it felt like he was just a little aside of the band. The effect enables the listeners to follow every single piece of the puzzle in the well-built structure of the music of the Andy’s Circus. Andreas is also a really creative person in terms of using his vocal abilities – he was not shy to do some scat, and even throat-singing at times. He did so especially in improvised parts, like during a three-piece composition (consisting of several shorter songs) to lyrics of American poet Robert Creeley, in which the band displayed the wide range of their musical interests, hitting the audience suddenly with a juicy free/improv section. The instruments were given the opportunity to spread their wings musically, particularly Kristian Gullåsen’s guitar, and in the end Jakop Janssønn’s percussion went mad. Janssønn, one of the best young drummers in Norway, except for the mentioned moment didn’t quite have the chance to show everything he’s got but still, in beetwen his regular play, he made some curious electronic sound spots, which is integral to his style of play. In the variety of the bands’ repertoire, saxophonist Inge Breistein deserves a closer look too. As second-to-the-leader in Andy’s Circus, he is flexible and open-minded enough to make his tenor-sax sound smooth, jazzy or expressive at different times.

This premiere performance of the Norwegians got such a kind of reception, that the pleased musicians came back for an encore. After the concert there was time for autographs and gratitudes, which I’m sure is a good sign for the remainder of the Andy’s Circus Polish tour.”

– Piotr Rudnicki, jazzarium.pl

.

.

Said about Björn Berg Borg:

.

“Å, BJÖRN BERG BORG”

Ett projekt de själva beskriver som ljudbaserad dockteater med experimentell musik, profetiska fabler på vers och arga djur i dunkel belysning. Föreställningen är till stora delar improviserad och de mycket olika konsertlokalerna under turnén har inspirerat till allt ifrån vådlig akrobatik med brutna revben som följd, till mer stillsam poetik.
Här ger Spegelns stora scen och förträffliga ljudtekniker inspiration. När vi kommer in i salongen, efter att ha lagt frivillig entréavgift i sparbössa i form av en ko, är ridån fördragen. Ett lågt bord med rostfria bunkar, vinterlandskapstårta i frigolit på roterbar cymbal och ett fritt vajande spikband mitt på scenen. Till höger ett högt bord med ett korthus och till vänster sticker en björn upp huvud och ram ur golvet, belyst med en röd lampa. Småningom tonas den elektroniska baklängesrytmen ner och ersätts av ett högt elektroniskt brum, ljuset släcks. En spöklikt lysande bläckfisk dansar ut över scenen, fäst i osynlig lina. I övrigt är det totalt mörkt och så förblir det föreställningen igenom, förutom den sparsmakade och effektfulla belysningen från ett antal små cykellampor, vilka levererar såväl rött som vitt sken, blinkande och fast. Ridån går upp, ur mörkret lyset kontrabasens f-hål vita. En röd lampa vandrar in, avgrunden mullrar massivt.

Vi förs in i ett poetiskt mörkerland där sparsmakade textrader växlar med stämningsfulla ljudlandskap, det morrar, gnisslar, väser och kontrabasens sensträngar ljuder. Björnen har en trumstock i ena ramen och är med och spelar, rytmiskt, svajande och svinglande. Spikband kopplat till elektronik, kul instrument. En norrländskt vintrig stämning uppstår, det är som när jag var barn och vi åkte skidor på natten i månsken, en sådan stämning som aldrig uppstår här, söderut. Glassång, strupsång, ett moln som lyser, blinkar, fast efteråt säger någon det var ett virus. Sak samma, det blir en resa om björnens livsfilosofi, bergets beskydd, borgens ängsliga realism. En långsam rörelse i riktning mot fantasin, ur vilken verkligheten uppstår och drömmarna, som väcks ur hopplöshet. Lite långdraget stundtals, det gäller att lägga bort händelseförloppsförväntningarna och ge sig stämningen hän. Då blir det vinternatt och drömmagiskt med ljud som knorpar, sjunger. En liten helikopter far mot korthuset, men det rasar inte förrän en ilskröd krabba kravlar dit, surrealistiskt.
Stora klanger, distorterad elektronik, rysligt gnek och shamanisktiskt mässande, den fria formen är tydlig och stagas av textraderna som återkommer. Och hade det inte varit för ensemblens lyhörda musikalitet och stora koncentration hade det lätt kunnat tippa i det överpretentiösa – nu gör det inte det och jag går hem med mina vinterminnen, sådan vinter som inte finnes här, skogen full av gnekande skuggor och saker som inte syns, bara anas, och drivande månljus, varelser som tisslar, tasslar, ja det är så jag känner doften av renaste snö, hur den smakar från vantarna.

– Camilla Dal, Gävle Dagblad

.

…………………………………………………………………………..

.

 

“Konstmusiken livas onekligen upp av denna märkliga docketeaterinramning, en genre där ofta män utan rockstjärnekarisma gömmer sig bakom metervis med sladdar. Det svävande åskmolnet är en bild som bränner sig fast.”

– Kristian Ekberg, Gäfle Arbetarblad

.

.

.

.

.